===========================================================
KÖP TRANSIT FRÅN BABA BOOKS FÖRLAG!
www.bababooks.se
BOKSLÄPP OCH RELEASEFEST DEN 24/4
MEDBORGARPLATSENS BIBLIOTEK I STOCKHOLM
KL 18 - 20
===========================================================
Veckans Transit 2 är lite försenad... Den kommer nästa vecka istället... ber så hemskt mycket om ursäkt för det... har varit lite fullt upp under påsken så jag har helt enkelt inte hunnit filma den.
Istället tänkte jag bjuda på lite av mina reflektioner som inte kom med i seriealbumet. Jag skrev en hel massa text när jag bearbetade mina tankar, och det är inte så polerat, men när jag läste igenom det igen tyckte jag ändå att det fanns en del intressanta bitar där. Så här kommer lite av de tankar man kan ha som transvestit. Diskutera gärna.
Jag tror att
grundproblemet som transvestiter ställs inför är att vi vill vara
attraktiva för kvinnor, samtidigt som vi gillar att klä oss som
kvinnor. När jag har klätt mig i tjejkläder och har sminkat mig,
känner jag mig väldigt vacker och i harmoni med mig själv.
Samtidigt vet jag att jag i den skepnaden har minskat min
attraktionskraft gentemot majoriteten av heterosexuella kvinnor, som
antagligen kommer uppfatta mig och bemöta mig som en väninna
snarare än någon man dejtar.
Men att klä mig
som man, bara för att någon annan ska tycka jag är attraktiv känns
också fel.
Men det är mer än
kläderna att vara transvestit. Det är hårväxten också. I vår
västerländska kultur förväntas kvinnor ha längre hår på
huvudet än män. Kvinnor ska raka bort kroppshår, män ska inte
göra det. För mig som transvestit är detta ett återkommande
problem. Jag har av naturen fått väldigt mycket hår på kroppen.
På mig växer håret på fötterna, benen, baken, magen, bröstet,
ryggen, armarna, händerna, på huvudet och i ansiktet.
Vill jag följa
det manliga idealet är jag kanske lite för hårig. Rygghåret och
på baken kan jag utan att skämmas raka bort. Övrig hårväxt
däremot kan jag lämna kvar om jag vill. Den kan till och med göra
att jag uppfattas som sexig för vissa kvinnor. En slags urman, en
björn.
Om jag däremot
ska följa det kvinnliga idealet är min hårväxt en katastrof! En
kvinna förväntas inte ha något hår alls utom på huvudet och
möjligen runt könet. Som kvinna blir jag fruktansvärt oattraktiv
om jag behåller mitt hår. Men rakar jag av det ställs jag inför
två problem. För det första blir det stickigt när håret växer
ut igen. För det andra så börjar jag bryta med den manliga normen
och minskar min manliga attraktionskraft.
Men det finns ju
män som rakar benen för att de tycker det känns fräschare, tänker
du kanske. Javisst. Men de kanske riskerar att bli mobbade av sina
manliga kompisar och bli stämplade som bögar. Det finns vissa
kryphål naturligtvis. Han kanske är simmare och kan förklara att
han rakar benen med att han därmed kan prestera bättre på
tävlingar.
Det är sant men
de bryter fortfarande mot normen
Vilka alternativ
är det då som finns för mig som transa?
En väninna till
mig tittade i ett gammalt fotoalbum, och fick se hur jag såg ut för
många år sedan. Kortklippt med skägg. Hon utbrast ”Vad snygg du
är med skägg.” Och ja, jag kan också se en snygg kille på de
bilderna. Men idag skulle det bara kännas obekvämt att ha skägg.
Missförstå mig
inte.
Jag gillar att
vara en väninna till tjejer i min närhet. Det är spännande att
till exempel bli bjuden på en tjejmiddag och prata om sådant som
tjejer talar om. Jag tycker om att lära mig det kvinnliga sättet
att kommunicera (som antagligen skulle kunna bli en egen bok),
Här i ligger
problemet. Jag vill både kunna klä mig i en kvinnlig klädstil utan
att biologiska kvinnor slutar bli attraherade av mig.
----------------------------
Platsen är Serieateljen i Göteborg.
En av tecknarna: ”Det här intressant, men samtidigt
fullständigt ointressant.”
”Det som saknas är drivet. När blev
det så viktigt att transa, och varför blev det så viktigt? Varför
offrar man allt det här?”
När blev det så viktigt att transa?
Det blev så viktigt när jag var
gammal nog att förstå att det fanns vissa saker som bara tjejer
fick göra, som inte killar fick göra.
Varför blev det så viktigt?
För att jag kände mig begränsad av
mansrollen. Samtidigt som jag större delen av mitt liv, velat att
leva upp till den manliga man som jag upplevt att samhället, mina
vänner och min släkt förväntat sig att jag ska vara har jag
samtidigt velat kunna göra allt det som en kvinna får. I vårt
samhälle där allting är uppdelat i antingen eller man eller
kvinna, blir det en paradox, en motsägelse och därför har det
skapat en mängd konflikter, både inom mig och med min omgivning.
Några exempel:
Kroppshår. Raka av eller låta det
växa naturligt. Var kan jag raka av håret om andra ska uppfatta mig
som man? Ryggen känns ok, men ska jag verkligen raka bröstet och
magen?
Sminka sig eller inte sminka sig var
går gränsen för att vara manlig? Täcksmink är nog ok men
läppstift och rouge är nog omanligt?
Hårlängd, kort eller långt?
Traditionellt ska män ha kort hår och kvinnor långt. En man kan ha
långt hår men då uppfattas han kanske som en hårdrockare. Hur
långt kan jag ha innan jag upphör att vara en riktig man?
Naglar. Korta eller långa. På kvinnor
anses långa naglar vara vacker på män är det ovårdat.
Det är detta jag har gjort upp med hos
mig själv. Från att ha hållit på fram och tillbaka och försöka
förstå var gränserna går mellan det kvinnliga och det manliga,
och hur långt jag som man kan tänja gränserna, har jag kommit till
en punkt där jag bestämt mig för att helt strunta i dem.
So what om folk uppfattar mig som en
kvinna ibland och en man ibland. Det viktiga är ju intehur andra uppfattar mig utan att jag känner mig bekväm med den jag är.
Och det är här transandet kommer in.
En kvinna förväntas att förändra
sig själv för att bli en riktig kvinna. Hon ska raka benen och
sminka sig om man ska tro damtidningarna. Mannen däremot
förväntas vara så naturlig som möjligt. Han är naturligt snygg,
inte tillfixad som kvinnan är. Om han trots detta använder smink
för att bli vackrare, ska det helst inte märkas. Det ska vara så
osynligt att det lika gärna kunde ha varit naturligt.
År 2006 gjorde jag en kortfilm om
detta och intervjuade en kille som arbetade på Nks sminkavdelning.
Jag frågade var gränsen gick för en man? Han tyckte att läppstift
och rouge blev omanligt men täcksmink var ok.
---------------------------------------------------
När är det viktigt för mig att
uppfattas som en hon?
Det är i kärleksrelationer till män.
Det är en sexfantasi jag har att vara en tjej tillsammans med en kille. När jag vill flirta med en kille vill jag absolut inte att han ska
uppfatta mig som en man. Då vill jag vara 100 % kvinna. Därför kan
jag heller inte ha ett stadigt förhållande med en kille. Då
tvingas jag vara klädd som tjej hela tiden, för att det ska kännas
rätt för mig och det vill jag inte.
Jag ser mig ändå som bisexuell eftersom jag haft sex med både killar och tjejer, men jag blir inte kär i i killar, utan hittills har jag bara blivit kär i tjejer.
Om jag flirtar med en kvinna känns det
rätt oavsett om jag känner mig manlig eller kvinnlig för stunden.
Då gör det inget om hon uppfattar mig som en kille men inte heller
något om hon uppfattar mig som en tjej. Problem uppstår bara om hon
vill ha mig som enbart som det ena eller det andra.
En gång fick jag höra av en tjej.
”Jag ser ingen tjej i dig men däremot en attraktiv kille.”
Då kändes det jobbigt, för jag ville
vara både en attraktiv kille och en attraktiv tjej för henne.
Annars känner jag att en del av mig själv saknas. Och det är klart
att jag kunde ha träffat henne som kille och spelat upp den rollen
för henne. Men då skulle jag inte kunnat vara med henne annat än
ibland, när mitt humör passar med hennes förväntningar på hur
jag ska vara. Förr eller senare skulle jag vara tvungen att få vara
klädd som tjej för att känna mig hel inombords.
Finns det några andra sammanhang du
vill uppfattas som en hon?
Nej inte egentligen. Jag har inget emot
om folk ser mig som en kille i damkläder. Vad jag har något emot är
att det inte är tillåtet för killar att ha damkläder i vårt
samhälle idag. Att det ska ses som något avvikande. Jag vill att
det ska ses som en klädstil som man kan välja på bland många
andra. Precis som tjejer kan välja mellan byxor, kjol och klänning
utan att behöva motivera varför de gör det.
Tänk dig en tjej som känner för att
ha byxor en dag, och plötsligt frågar omgivningen vilket mansnamn
hon brukar använda när hon klär sig i byxor? Det kan låta absurt,
men precis så kan det vara för mig när jag väljer att ha på mig
tjejkläder. Flera gånger har jag fått frågan vilket mitt tjejnamn
är.
SaraClaes sa en ganska bra sak till mig
över telefon. ”Vi kommer inte på allvar ha ett jämställt
samhälle förrän vi har befriat mannen.” Vad han menade var att
män har makten i det offentliga, men inte över sina egna privata
liv. Kvinnor får leka med olika identiteter och uttryck utan att det
gör dem till mindre kvinnor. Män har inte den friheten. När en man
väl har börjat klä sig, eller uttrycka sig som något annat än
det traditionellt manliga, hotas hans identitet som man. Mansrollen
är helt enkelt mycket snävare än kvinnorollen i Sverige idag.
All min ångest över att inte få klä
mig som jag gör i både mans- och kvinnokläder, kommer av min
uppfostran och de förväntningar som finns på den manliga
könsrollen. Jag har fått lära mig tidigt i livet att det är fel
att ha damkläder, smink, långa naglar, färgen rosa, långt hår,
hårspännen, glitter och att ta bort kroppshår. Allt det som tjejer
uppmuntras till.
Samtidigt som jag kunnat längta efter
att få bejaka dessa sidor hos mig själv har det känts förbjudet
att ens prata om det, än mindre göra det, annat än i yttersta
hemlighet om jag velat bibehålla min status som en heterosexuell vit
man.
Alltså handlar transvestism om mer än
bara en liten grupp avvikare i samhället. Man kan också se det som
ett jämställdhetsprojekt. En kamp för att bryta sig loss från de
begränsningar som lagts på alla män i samhället idag. Vi måste
inse att precis som kvinnor kämpat för sina rättigheter och makten
i det offentliga, måste även vi kämpa för våra rättigheter i
det privata. Rätten att få uttrycka sig fullt ut och inte låta
vårt kön diktera hur vi får klä oss och se ut.
På många sätt är jag en vanlig man.
Som du kanske läst i kapitel Pojkflicka så var jag inte alls någon
flickig pojke. Tvärtom. Jag älskade att se på He-Man och samla på
Star Wars leksaker, leka krig i skogen, och spela fotboll. Hade jag
varit flicka hade det nog uppfattats som lite udda och annorlunda,
men det hade nog inte varit förbjudet för mig att uttrycka mig manligt. På 1990-talet var det fortfarande
ovanligt med fotbollstjejer och pratade man om fotboll menade man män
som spelade fotboll. Idag får damfotbollen allt mer uppmärksamhet i media, men hur långt har vi män kommit på de kvinnliga områdena?
Men när jag år 1992, 13 år gammal
fick syn på ett reklamutskick från Laisings Dansinstitut. Då tog
det allt mitt mod att fråga mamma om jag fick gå en danskurs. Och
när jag kom dit var jag den enda killen och fick ensam byta om i
killarnas omklädningsrum medan tjejerna glatt pratade med varandra
efter lektionen i tjejernas omklädningsrum. Då kändes det jobbigt
att vara kille. En sida av mig hade så gärna velat klä mig som dem
och vara en del av deras gemenskap.
Idag år 2013 går jag också en
danskurs i Göteborg på Adrianas Danshus. Jag dansar burleskdans en
väldigt feminin och sexig dans. Jag valde mellan det och orientalisk
dans som jag också uppfattar som väldigt kvinnlig. Anledningen var
att jag ville få uppleva något som jag inte känner mig välkommen
till som man. Kanske lite som fotbollstjejerna på tidigt 1990-tal
kände sig. När jag dansar burleskt gör jag det klädd som tjej. I
början kände jag mig lite udda eftersom alla andra är tjejer, men
ingen har reagerat negativt. Jag hade naturligtvis kunnat dansa som
kille, men i dansen uppmanas vi att dansa i högklackat, att framhäva
våra kvinnliga former som bröst, höfter och rumpa. Då vill jag
också ha bröst som jag kan skaka och höfter jag kan vicka på. Det
blir en del av rekvisitan. Och det får mig att känna mig extra
kvinnlig och bekräftar min identitet som kvinna.
Men jag är ingen kvinna. Jag har en
manskropp och jag har inget emot att vara man.
-----------------------------------------------
Angående namn transvestiters dubbla namn:
Detta är något jag funderat mycket över och fortfarande gör. Första året efter att jag kom ut på jobbet använde jag bara ett namn Marcus oavsett vilka kläder jag hade på mig. Anledningen till detta var att jag inte ville att det
skulle uppfattas som det var en roll jag spelade när jag iklädde mig
Lindas skepnad. Jag ville inte att det skulle uppfattas som att jag
spelade teater, utan jag är fortfarande samma person oavsett mina
kläder. Det var också enklare för omgivningen när jag bara hade ett
namn. De slapp fundera på vad jag för tillfället ville bli
kallad. Samtidigt förväntade sig ofta folk som jag mötte för
första gången att jag ska ha ett tjejnamn om jag var klädd i
tjejkläder. Då var det ibland lite lockande att säga Linda i alla
fall för att det bättre avspeglade mina feminina känslor jag för stunden hade och ännu starkare kodade mig som tjej i deras ögon
vilket ökade chansen att de skulle bemöta mig som sådan senare.
I augusti 2012 bestämde jag mig för att lägga till Linda som ett riktigt namn och börja använda det. Jag började presentera mig som Marcus Linda, vilket bara skapade en massa förvirring och folk ville veta vilket av namnen de skulle använda.
Idag lutar jag allt mer åt att istället kalla mig för Malinda (Marcus + Linda = Malinda) eftersom jag insett att det inte fungerar att ha två namn, det blir helt enkelt för komplicerat för folk i min omgivning.
